Så började det...

Sedan jag var barn har jag sett och känt av andevärlden.Det var ingenting som jag riktigt förstod just då, utan trodde att alla kände och såg samma som jag. I tonåren började jag tro att jag var galen, jag hade saker på känn, som senare visade sig stämma.

Jag kände av saker som skulle hända och dessa slog in.Men det var inte så många i min omgivning som tyckte att det var intressant att läsa om spöken och hemsökta hus. Jag drogs till det enormt mycket och läste varje artikel jag kunde komma åt. Det var ju så mycket som jag kände igen mig i, jag drogs in i varje berättelse.

En lärare på högstadiet skrattade åt mig när jag skrev en berättelse om spöken och där jag redan då ifrågasatte deras existens. Hon valde ut min av alla uppsatser och läste den högt inför klassen. Efteråt tittade hon på mig och skrattade, så självklart förstod alla att det var min berättelse. Jag blev utskrattad inför klassen och den klumpen i magen som hon gav mig, minns jag som igår.Den här läraren återkommer ofta i mina tankar och det har blivit lite av en draghjälp när jag gör arbeten utöver att sia om framtid mm. Att hitta försvunna personer och sedan få känna att folk skrattade åt mig då, men idag kanske dom inte skulle göra det om de visste vad jag faktiskt har lyckats med. 

På den tiden tänkte jag aldrig på att det kallades för andar, det var ju dom jag såg och kände av. Efter min utpekande berättelse inför klassenså bestämde jag mig för att hålla tyst. Jag stängde av, kände mig dum och trodde mer och mer på att jag måste vara knasig eftersom ingen annan ville varken prata eller höra om det. Mina föräldrar sa aldrig varken bu eller bä om något om andlighet. Det var helt enkelt inte ett samtalsämne hemma. 

Min mormor och morfar var kristna. 

Jag var själv med i Kyrkans barntimme, barnkör osv. Jag har aldrig predikat ens för mina barn om vad de ska tro på eller hur jag anser att saker ligger till, det är och kommer alltid att förbli upp till var och en att avgöra, så även för mina barn. För dom är detta inget konstigt då de själva är mycket andliga och har haft detta med sig sedan de föddes.

Du får ha vilken religion du vill,anser jag, så länge det inte skadar någon annan. Jag känner inte att jag tillhör någon specifik religion själv men däremot tycker jag mer bra om vissa tänk och leverne inom vissa religioner. Att kallas sig själv för en god människa men inte acceptera kvinnliga präster, homosexualitet, acceptera andras tro, gifta sig och förgripa sig på barn tec etc det är långt utom räckhåll för min förståelse.

Min mamma följde med mig till en spåkvinna i Göteborg när jag var runt 18 år för att höra vad hon kunde berätta för mig, men det var en oseriös kvinna, hon stod mest vid spisen och rökte sina cigaretter och gav inte någon som helst bekräftelse på varken andevärld eller framtid. Mamma har aldrig vare sig känt av eller sett andevärlden, däremot min pappa och bror. Något som de aldrig har haft någon önskan om eller vilja att utveckla vidare. Det finns där bara och vi pratar aldrig om det. 

2003 drog en väninna med mig på en seans och det var där jag träffade Iris Hall, denna märkliga dam som jag fastnade för och som senare skulle komma att betyda mycket för mig. 

Och på den vägen är det... Efter ett par års utbildning för detta fantastiska medium så ville jag se hur nästa medium arbetade och lärde ut. Nu hade ju mitt intresse och en känsla av att börja hitta hem infunnit sig, pusselbitarna började falla på plats inom mig. Så Terry Evans kom att bli min nästa lärare med start 2007 och kom senare att bli en av mina vänner. 

Under åren som har gått så har det blivit en hel del kurser och utbildningar. Personlig utveckling kan aldrig stanna av anser jag, tvärtom, vi lär oss hela tiden och beroende på var vi är i livet får vi lära oss att handskas med olika situationer.

Det kan låta konstigt att utbilda sig till medium, men när man är född med förmågor som man inte riktigt förstår sig på, så var det fantastiskt skönt att få bekräftelse på att jag inte var helt knas. Jag såg faktiskt människor som inte levde längre, jag kunde förutsäga saker, hur kunde jag det och hur kunde jag lära mig att tolka dessa budskap, det fick jag svar på. Det var oerhört skönt att hitta verktyg för att lära mig att skilja på fantasi och verklighet.

Självklart har jag tvivlat, det är sunt tycker jag! Men jag kan inte tvivla på det jag ser, däremot ifrågasätta, hur kan jag se och kommunicera med de döda. Varför jag? Det har varit många gånger under åren som jag har tänkt att släppa det andliga och bara arbeta med ett helt "vanligt" arbete. Brandman, ambulansförare, barnmorska, hantverkare osv. Men då har det oftast uppstått situationer som har varit så starka att jag kan inte tvivla på att jag skall fortsätta med det jag gör. 

Utan att gå in i detalj så finns det en del händelser som jag har varit delaktig i och det är framförallt att finna försvunna personer som har betytt mycket. De jag har lyckats att hitta, har tyvärr inte varit vid liv, men de har fått komma hem till sina familjer, så de kan få ett avslut. Det är viktigt för oss alla, att få ta ett riktigt farväl. 

Genom att lämna detaljrik information har jag även haft möjligheten att se till att bistå med hjälp i ett par olika utredningar. Polisen har inte kontaktat mig utan jag har på andra sätt haft möjlighet att kommunicera med dem. Jag är oerhört glad och tacksam att jag har kunnat bistå med hjälp både i Sverige och i Norge.

Jag vill inte synas eller höras i någon press, men däremot hjälpa med det jag kan. Det är inte alltid jag kan, jag vet inte allt och kan inte få fram allt, men när jag kan och ser saker, så gör jag det gärna för att hjälpa.

Det finns familjer som inte vill att medium skall spekulera i deras barns försvinnande. Om vi medium hade fått till oss textrader om vad vi skulle säga eller lägga fram så hade vi gjort det, men så länge vi inte vet var de försvunna personerna är så spekulerar vi anser jag. "Jag ser ett naturreservat där det går mycket folk, det är på ett högt berg med utsikt över en sjö som den försvunne vistades mycket i tigare innan sitt försvinnande". Det är en spekulation anser jag, eftersom jag har inte varit på platsen, sett den och ej heller känner den försvunne. Men dessa spekulataioner har lett till att personer har fått komma hem och familjer har fått en begravning. 

För att kunna se saker klarare och för att komma närmre dig själv, så är meditation ett fantastiskt redskap. Du hittar ditt sanna jag, du varvar ner och kroppen kopplar av. Men det finns många olika typer av meditationer.

Något som verkligen behövs idag i vårt stressade samhälle, meditation, lugn och ro för kropp och själ.

Jag har mediterat i massor, och jag har också suttit och funderat på både, barn, disk, tvätt och vad jag ska laga för middag under tiden som jag mediterar. Det är inte alltid så lätt som det låter. "Sätt dig ner och koppla av". Jag har kämpat, precis som många andra gör när de ska testa meditation. 

Under åren som gått så har jag utbildat mig inom regndroppsmassage och yoga. För en väldans massa år sedan läste jag till idrottsmassör men det gav mig inte särskilt mycket och det var innan jag visste vart det skulle bära hän. 

Efter en idrottsskada 2005 så har jag sökt mig till ett flertal läkare, sjukgymnaster och kiropraktorer. Läkemedel dämpade bara smärtan men den hjälpte inte min skada i ryggen. Därav sökte jag efter nya vägar att få hjälp och insåg att ryggen har aldrig varit så bra som när jag håller på med yoga. Jag är nu instruktör både inom barn-, yin och restorative yoga.

Jag tycker om att se till hela människan och vill kunna hjälpa med de medel och verktyg jag har! Det är inget jag vill hålla för mig själv, det är något som jag vill visa andra hur de ska plocka fram hos sig själva. Min intuition och magkänsla är stark, men så har jag också tränat upp den under många år. Jag känner starkt när det är personer som jag dras till, deras energi, som många andra. Inte så lätt alltid att förklara för någon ibland när man skulle vilja ropa ut: "Hallå, känner du inte samma som jag känner".

Man kan ha dragning till folk och tycka att det känns som att man har träffat den här personen förut. Så även platser. Det finns en koppling på något vis Ibland är det otroligt svårt att släppa människor som man känner en stark dragning till, detta är något jag också har hört många, många berätta för mig. 

Under en regression kan du genom hypnos gå tillbaka i tiden eller se i ditt nyvarande liv om det finns något eller någon som håller dig tillbaka. Man kikar helt enkelt på dina tidigare liv, var har du levt, vem var du och vad upplevde du där. Detta är något jag tycker är jätteintressant och utbildade mig därför till "Regressionsterapeut/Tidigare liv terapeut" under 2021. Dock vill jag inte kalla mig för terapeut då det är något som tar flera år att utbilda sig till anser jag, men jag har en grund att arbeta utifrån.

Jag har själv gjort flera regressioner och tycker det är intressant när vi idag har en sådan teknik genom att vi kan söka efter just dessa namn och platser som vi kan få fram genom hypnos. Som ett exempel, redan som barn hade jag alltid en mycket olustig känsla när jag såg färgen orange.

Jag har verkligen mått illa och tyckt att det är en fruktansvärt hemsk färg...en färg, hur dumt låter inte det?!

Genom regression har jag kommit fram till ett av mina tidigare liv där jag blev lämnad i ett kloster som litet barn och växte upp bland munkar. Mina föräldrar försvann och därmed också den tryggheten och kärleken jag dittills hade haft. Att jag i detta livet skulle komma att bli uppringd av en fd buddistisk munk i Sverige bevisade för mig det jag hade hört talas om, vi återkommer ofta till samma mönster och vägval i varje liv tills vi har lärt vår läxa. Just denne man hade jag fått upp i mina tankar i flera månader, jag kände honom inte och visste inte var han fanns men han dök upp i huvudet om och om igen. Så att han en dag ringde mig gav mig svaren på en cirkel som jag senare kom att kunna sluta.

Att bli anställd hos honom under hans sista levnadstid gav mig också ytterligare svar och bekräftelser i det jag hade känt sedan födseln. Allt händer av en mening hur oförstående vi än må vara.

Den orangea färgen hade med munkarna att göra. Ett kort som jag fick av denne man gav mig bekräftelsen av hur det ser ut när barnen lämnas i klostren bland munkarna och går på rad efter varandra.  

Munkar hade jag alltid sett som ett fantastiskt folk, vilka uppoffringar de gjorde och gör, men vilka gräsliga färger dom hade på sig. Det finns dock inget som slår kärleken och tryggheten man kan få från sina föräldrar :-)

Jag tror inte det finns många barn som vinkar av sina föräldrar glatt när de blir lämnade bland främmande människor klädda i samma utstyrsel allihop.

För att kunna leva så och må innerligt bra av det, krävs nog ett mycket speciellt sätt i att tänka eller att vara. Därav kanske att jag än idag har svårt för hur människor försöker att övertyga någon annan om att just min tro, eller mitt sätt att leva är det enda rätta. Var och en bär på sin egen tro och sanning, anser jag och skall heller inte bli intalade något genom vad andra tror. Att berätta vad man tror är en sak, men att säga att det är sanningen är fel anser jag. Tänk så mycket vi tar med oss från vår barndom, både från vårat liv i dag och från tidigare liv.

I många kloster så finns det ofta stora instrument, sk gong.

Som ett komplement i de arbeten jag gör så har jag en grundutbildning i att hålla i ett gongbad. Dessa fantastiska instrument, gongar, klangskålar, vindspel mm. Du badar i ett hav av ljudvågor och kan på så vis få hjälp att komma i balans och finna din energi igen. 

Från botten till toppen, en helhet. Från själen ut till auran och universum, ingen betyder allt, men alla betyder något. 

Mitt arbete är brett och jag älskar det!